Ivar Lo-Johanssons personliga pris

Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2008
till Åsa Linderborg

Styrelsen för Stiftelsen Ivar Lo-Johanssons författarfond har beslutat att Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2008 på 310.000 kr ska tilldelas författaren och historikern Åsa Linderborg, Uppsala, för hennes roman Mig äger ingen (Atlas Förlag, 2007).

Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om uppväxten med sin ensamstående pappa, härdarmästare vid Metallverken i Västerås. En berättelse om klasstillhörighet, manlighet och utanförskap. Om alkoholens makt och en dotters vånda. Drömmen om förändring står mot rädslan att sticka ut. Humorn blir en vardagsstrategi för en brokig arbetarsläkt under folkhemmets storhet och fall. Åsa Linderborg är en mycket värdig vinnare i Ivar Lo-Johanssons anda. Mig äger ingen är en modern svensk arbetarroman.

Priset delades ut på Ivar Lo-dagen den 23 februari. Ett estradsamtal mellan pristagarna hölls, lett av Christina Garbergs-Gunn och Hans Lagerberg.
 

Lennart Fricks tal
vid prisutdelningen 23 februari 2008


Så var det alltså dags igen, för ännu ett Ivar Lo-celebrerande, den här gången i ny omgivning, i det ABF-hus som de senaste åren blivit alltmer centralt i Stockholms kulturliv. Behöver det sägas att vi är glada över att se er här glada över den överväldigande tillströmningen?

Jag utgår ifrån att ni inte bara kommit av ren nyfikenhet, för att få frottera er med dagens två pristagare. Jag förutsätter att ni, precis som jag, tycker att sysslandet med och omhuldandet av skönlitteratur av en viktig angelägenhet långt mer än en social konvenans.

Därmed finns det just här, just i dag, inget skäl att propagandistiskt orera alltför mycket om litteraturens vikt och värde. Men ett par truistiska utgångspunkter tål att påminnas om – även vid en årlig ritual det av det här slaget.

För det första: det är i formulerandet som vi håller det närvarande och det förflutna vid liv. Det är genom formulerandet som våra upplevelser stannar kvar, omvandlade till erfarenheter. Först när vi formulerar dom kan upplevelserna bli preciserade, bli insikter.

För det andra: det är när vi tillägnar oss andras formuleringar, andras upplevelser, andras insikter, som vi vidgar det egna jagets gränser. Det är genom att tillgodogöra oss andras erfarenheter som vi växer.

Och det är naturligtvis just här skönlitteraturen blir oumbärlig – som erfarenhetskälla, som förmedlare av andras upplevelser, eller som katalysator för upplevelser vi själva haft men inte kunnat formulera. Det är genom den som vi effektivast lär oss förstå hur andra än vi själva reagerat på och formats av omvärIdens tryck, Litteraturens gestaltade erfarenheter är, kort sagt den snabbaste vägen till personlig utveckling, till personlig växt.

Men, naturligtvis, allt detta förutsätter att de författare vi tar till oss har något väsentligt att förrnedla, att deras berätte!ser har ämnen som känns viktiga även för oss – och kanske ännu mer avgörande, att de har den stilistiska och konstnärliga förmågan att omvandla som privata erfarenheter, sina privata upplevelser, till gestaltade texter, till berättelser så konkreta och övertygande, att läsaren kan ta dem till sig som egna privata upplevelser, lika starka och påtagliga som någonsin den egna yttre omgivningens.

Det är den magiska förmågan som skiljer de betydande författarna från dagsländeskrivarna, konstnärerna från de välmenta skrivarna.

Att leta sig fram till konstnärerna är en professionell syssla för kritiker; men också en eggande möjlighet för den enskilde lasaren. Och den avgörande slutfrågan måste alltid bli: känns den här erfarenheten viktig för mig? Berörs jag av den? Förändras jag av den?

Om man fått uppdraget att sitta med i juryn för Ivar Lo-Johanssons personliga pris har man all anledning att botanisera fritt, läsa mängder av böcker, i den årliga jakten efter en författare av sån dignitet, att han eller hon tveklöst är förtjänt av detta det största av svenska litteraturpriser– (ja, det näst största, Nobelpriset finns ju också) Det är, jag lovar, ett roligt och spännande uppdrag; själv har jag nu haft det i sju år.

l år är det artonde gången som pnset delas ut sedan 1991 och listan över de totalt 21 som hittills belönats visar tydligt bredden och vitaliteten i den svenska prosakonst som förvaltar den sociala inriktningen i Lo-Johanssons eget författarskap. Ingen av dom traskar i hans traktorspår, men alla har dom dragit nytta av det basarbete donatorn själv oförtrutet utförde under decennier.

Han ville gärna se sig som en kollektivets röst – men få har med större energi ägnat sig åt att bygga upp bilden av sig själv: den tjurige individualisten, egocentriken ständigt motvalls, självupptagen och ärelysten. Javisst – men inte ett ögonblick glömde han bort att han var produkten av ett mycket specifikt samhälle.

Att vi alla är produkter präglade av våra sociala miljöer, att ingen av oss kan ses fristående från samhället – det är en viktig insikt, nyttig även i jakten efter nya författare: vad säger deras berättelser om det samhälle och de miljöer som format dom? Ar det kanske så att det är i de privataste berättelserna som samhället blir mest avslöjat?

Frågan tål att ställas. Vi i årets jury har ofta återkommit till den i försöken att vikta de många värdiga kandidater sorn hängde med till slutdiskussionen. Dom var fler än nånsin under mina sju år som juryordförande, det vill jag gärna understryka. 2007 var ett ovanligt rikt och spännande romananår.

Vad våra diskussioner utrnynnade i vet ni redan – att den romandebuterande Åsa Linderborg belönas för sin remarkabla ”Mig äger ingen”. Debutanter brukar sällan komma ifråga i det här sammanhanget, men i Linderborgs fall fanns det goda skäl att göra ett undantag. Även om boken är hennes första skönlitterära framträdande är hon ingalunda ny i publicistiska sammanhang. Hennes avhandling om socialdemokratins egen historieskrivning kom redan 2001 – och de senaste åren har hon som bitsk och slagkraftig debattör rned tydlig vänsterprofil vitaliserat Aftonbladets kultursIdor – på ett sätt som fått en del av oss, tillräckligt gamla, att nostalgiskt minnas Jan Myrdals ”Söndagsmorgnar” i forna Stockholms-Tidningen. Att hon i den rollen, som kulturjournalist alltså, förra veckan fick konkurrentbladet Expressens prestigefyllda Björn Nilsson-pris säger väl allt om hennes snabba publicistiska genomslag?

Men här, idag, finns hon hos oss för att belönas som skönlitterär författare för en på många sätt märkligt genomförd roman, en barndomsskildring från ett 70-tal gestaltat med ytterligt precisa tidsmarkörer och stämningsdetaljer. Det är en bok där allt utspelas i ett proletärt Västerås, en stad som då fortfarande var ett levande industriellt centrum, pre-Barnevik alltså, en roman där den ene huvudfiguren, härdarmästaren Leif Andersson, till kroppen ser ut som en idealarbetare på en sovjetisk propagandaaffisch, men privat är långt mer intressant och komplicerad. Efter hans bortgång börjar dottern Åsa teckna hans minne:

”Pappas plånbok är stor som en handflata, svart och lätt böjd efter ett liv i bakfickan. Den har börjat ge efter lite i sömmarna och är tung, trots att den nästan är tom. l sedelfacket ligger ingenting, i myntfickan arton kronor och femtio öre. Bakom patientbrickan trängs ett checkhäfte från Nordbanken och ett medlemskort för Metall avdelning 20. Ett skrynkligt tidningsurklipp med statistik över Västerås Sportklubbs bandyframgångar, ett ensamt frimärke med kungen på. I ett av facken gömmer sig ett splitter nytt bankomatkort, inlindat i en lapp med ordet lall och en sifferkod. Det är 99 kronor på kontot. När pappa dog hade han elva dagar kvar till nästa a-kassa. Där ligger också ett litet noteringshäfte för bankärenden som pappa antecknat telefonnummer i. På den första raden står det Åsa och mitt hemnummer. Under med lite kraftigare filtpenna har han skrivit Sprit och ett telefonnummuner han fyllt i flera gånger.

Av sina mer kommunistiskt rättrogna släktingar ses denne Leif med visst överseende som en slarver, en bra arbetare visserligen men en slarver. Som härdarbas på Metallverken tjänar han hyggligt, han skäms lite när han måste uppge summan inför deklarationen, men han är totalt oförmögen att hushålla. Med pengar på fickan blir han farligt spendersam, en herrekarl i kostym – och ganska snart efter avlöningen börjar han på nytt vigga lall av farmodern; återbetalningarna glömmer han bort. Han behöver en kasse, öl och två paket Gula Blend varje kväll, rejäl påfyllning hos Systemet på lördagen – och torrkräkningarna om morgnarna tilltar år efter år; ”det är nerverna. säger han”. Men han undviker i det längsta att stanna hemma, sjukskriven:

”Om jag inte går till Metallverken stannar hela skiten.”

Han är ingen socialistisk hjälte – men hela hans vardag, hela hans tillvaro, präglas av slitet på Metallverken; ännu ett par timmar efter arbetsdagens slut kan eftersvettningen bli så häftig att dropparna från pannan stänker till i farmoderns sås. Han klagar över utsugarna, ser sig själv som revolutionär men törs inte skriva under skolintygen med röd kulspetspenna av rädsla för att stämplas som kommunist. Han är kort sagt mycket mänsklig, mycket ömklig, mycket levande. Och för romanens andra huvudfigur, Åsa själv alltså, är han trots allt rakt igenom älskansvärd, mitt i ömkligheten.

Romanen igenom behålls nära nog konsekvent det strikt begränsade berättarperspektivet – dvs. den unga Åsas egen samtida bild av skeendena, före den slutliga katastrofen, då när allt krackelerar. Innan dess i nästan 10 år lever hon i ett närmast symbiotiskt tätt förhållande med pappan; hon dyrkar honom hängivet – precis som han dyrkar henne, dottern, ”hon som skall görat”:

”Vi borstade inte tänderna eller tvättade oss innan vi gick till sängs. Pappa lade sig med kalsongerna och gärna strumporna på. Vi hade sparsamt med sängkläder. Täcke utan lakan, ofta låg vi med kropparna direkt mot Duxmadrassen. Kuddarna var klädda i gråsolkiga örngott, mest för att fjädrarna inte skulle riva. Jag sov i samma säng som pappa tills jag var tio år. Hans stora kropp och min späda på nittio centimeter.”

Den här berättelsen, om ett annorlunda familjeliv med en helt självklar ömsesidig grundtillit, ett ömsint tu-förhållande kompletterad med stillsamt ironiska närbilder av ett livligt släktumgänge ute på vänsterflygeln – är trots inslagen av social misär märkligt nog en mycket munter bok, nästan ”lycklig” Den är uppenbarligen medvetet starkt renodlad – och berättelsens andra tänkbara, kompletterande versioner den om Åsa och den osynliga varannansöndags-mamman t.ex. eller den om Åsa och Leif när hon som tonåring överger honom utan att ingripa när han definitivt tappar taget, dom har lagts åt sidan; dom får vi otåligt vänta på att ta del av. Men dom kommer säkert; det här är definitivt ingen enboksförfattare.

Till dess får vi nöja oss med ”Mig äger ingen” – en sällsynt levande barndomsskildring och en tät gestaltning av ett arbetsliv rned ovanliga komplikationer. Den har goda utsikter att bli en klassisk tidsskildring, det var precis så här det doftade i Västerås på 70-talet, det var så här den politiska jargongen löd på den tiden, det var precis så här det lät när lämmeltåget av cyklister gav sig av från Asea och Metallverken 16.03 när sirenerna tjöt. Och Leif Andersson, härdarmästaren Leif Andersson, född 1941, han finns där mitt i vimlet på Stora Gatan, med dottern i släptåg. Hans erfarenheter av liv, samhälle och arbete har formulerats, tagits tIll vara, gjorts tillgängliga – inte som referat men som precist gestaltad historia. Sånt är magi, sånt är mirakel, sånt ska belönas!


Motiveringen för Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2008 till författaren Åsa Linderborg:

Mig äger ingen – en doftrik självbiografisk berättelse om en annorlunda barndom, fylld av kärlek och komplikation. Boken gestaltar på ett övertygande satt en proletär livsmiljö, i ett svenskt 70-tal ännu genomsyrat av folkhemsambitioner. Den är en konstnärligt och psykologiskt ytterligt välbalanserad debutroman, som framgångsrikt anknyter till donatorns sociala och och politiska ambitioner och ger tydliga löften om en fortsatt vitalisering även spännande, socialt förankrad romankonst. ”

Lennart Frick, ordförande i Ivar Lo-Johanssons författarfond


(Upp)